Hej Helen Din fruktansvärda olycka har påverkat mig så enormt... Jag har en helt annan respekt för livet idag, och jag tänker på att varje dag kan vara den sista.. Man måste ta hand om det man har, och glädjas åt varandra.. en dag finns vi ofattbart nog inte mer. Jag tänker på allt det vackra som du förmodligen skulle gjort av ditt liv, all den glädje och allt det ljus du skulle fortsätta att sprida omkring dig.. Men ändå tror jag att du hann sprida mer av de två sakerna under dina få år, än andra hinner med på 100.. Även nu så sprider du ljus, när jag är i mitt värsta mörker, då tänker jag på dig och då skäms jag över mina banala problem, Strax därefter brukar jag ta tag i saker och ting, och det ljusnar för mig. Det är lätt att helgonförklara någon efter att den lämnat jordelivet, men du har alltid varit en mycket speciell människa. Förmodligen den enda jag kan minnas som under min uppväxt aldrig var elak mot någon. Jag kan faktiskt inte komma på en enda gång då du skulle sagt eller gjort något dumt mot nån.Du var min första vän, och jag kommer ihåg alla gånger jag bad mamma ringa dig och fråga om vi kunde leka, för att jag själv var för feg att prata i telefon.. haha. Jag är fortfarande sådan, till viss del.. Jag kommer ihåg när jag var hos dig och vi bakade kladdkaka, och lekte med dina ökenråttor.. Och fick rabarber med socker av din mamma! Mums. En gång på sommaren lurade din mormor eller om det var farmor, att om man åt upp sin fyrklöver så gav det bättre tur.. Sen skrattade ni båda två åt dumma mig som svalde det, bokstavligt talat. Och en gång hittade vi en död fågel med avskalat huvud.. Haha! Usch. Barndomsminnen jag alltid kommer bära med mig.. Du fanns med mig ofta under de första tio åren av mitt liv, sen gled vi isär när jag flyttade från Spänstvägen.. Men du var alltid min vän, och jag kommer Aldrig att glömma dig. Kram