När jag var liten och fick ont fick jag höra ”det går över innan du gifter dig” och att ”tiden läker alla sår”, men det är fel. Fel, fel, fel! Den smärtan jag känner över att ha förlorat min älskade syster Helen kommer aldrig att gå över, och det såret jag har från att ha förlorat henne kommer aldrig någonsin att läka.

Vad som är möjligt däremot är jag kan lära mig att leva med sorgen och smärtan, men den kommer alltid att finnas där. Vare sig jag vill det eller ej.

Det går inte en dag utan att jag tänker på Helen, och saknaden jag känner är obeskrivlig. Men det finns ändå toppar och dalar i livet trots sorgen och saknaden. Vissa dagar går det bra att ha kul trots att jag saknar min syster, medan det andra dagar rinner tårar nerför mina kinder non-stop och jag bara vill lägga mig under täcket och aldrig komma fram igen. Idag är en dag som det sistnämnda. Känner en sådan uppgivenhet. Fast trots att det ser mörkt ut nu så vet jag ändå att kanske imorgon mår jag något mer okej, och kan hantera smärtan lite bättre.

Jag, precis som alla andra som sörjer Helen, har lärt mig att leva med sorgen. Det gör man automatiskt, även om man känner att man bara vill försvinna. Det är inte som folk säger ”jag förstår inte hur du klarar av det, hade det vart jag så hade jag gått under”. Går under gör man inte, möjligen bara själsligt, utan lever kvar gör man trots att det verkar omöjligt. Det är ingen som förstår hur man klarar av det, man bara gör det ändå.

Det kallas att överleva.